keep distance

En kille ska aldrig få så mycket "makt" över mig att jag mår dåligt över honom. Varför är jag då här idag, just nu? Varför känner jag mig mosad och totalt överspelad? Varför lät jag honom komma närmre? Jag måste ha trott på ett mirakel, ett mirakel som inte trodde på mig och som undvek mig. För här är jag och mår dåligt för en killes skull.

Det är lätt att försöka skratta bort det och säga att det "bara var en romans", men det är inte så kul när mörkret faller och man inser att man blottade sitt inre, att man verkligen trodde att den här gången skulle det vara annorlunda. Det är absolut inte så kul när jag inser att det där ordet man i själva verket kan bytas ut mot jag. Det är jag som är förälskad och senare också sårad, det var jag som föll pladask när jag släppte ner muren som skulle skydda mig.