Grejen med mig är att jag har ingenting som är värt att skryta med. Jag är bara enkla jag, faktum är att jag har mindre än vad många andra har. Visst för att jag är älskad men hur långt kommer man med att vara älskad på högstadiet? Högstadiet är inte allt och det är därför jag klarar att gå till skolan om dagarna- för att jag vet att det kommer kännas som en befrielse när jag kommer därifrån.

För jag är trött på att folk kan leva på sina utseende, jag är trött på alla falska skratt och jag orkar verkligen inte alls med att känna att jag inte duger.

Inge borde behöva känna så, alla duger! Alla vi är så otroligt fantastiska och ändå blir vi styrda av någon, ändå klagar jag över sånt här, för det stör mig. Jag tycker att vi borde bli dömda för hur vi agerar inte hur vi ser ut. Men tyvärr är det inte jag som bestämmer sånt.