im not ready to make nice

Fy fan, vad är det som händer med mig, jag faller ihop och gör saker jag annars inte gör. Inte så att jag dricker eller röker, har aldrig gjort-kommer aldrig göra. Det strider mot mina, och framförallt pappas principer. Du bör tycka om någon för det den är, inte det den gör... Men det känns inte som jag passar in bland eleverna i min klass, jag känner mig helt borta och jätte elak. Jag säger det jag tycker och går om det inte passar mig, vem vill vara en vän med den personen som sticker?

Dom kanske har svårt att veta, för jag talar inte om för dom. Det känns lite som att jag flyr, lite som att jag har nog i min ryggsäck och inte orkar bära mera.. Men från mitt håll så är alla förändringarna så små, det känns som att det är en stjärna i hela rymden. Tänker man efter så är stjärnorna enorma, kraftfulla, you name it men jag kan inte se det så jag vägrar inse att jag har förändrats, jag vill ju bara vara som förut, som pappa uppfostrade mig.

Jag vet att pappa hade tyckt om mig om han hade funnits bland oss, hur mycket jag än förändras, men ändå...

Mamma har opererat bort sina åderbrock och hon har fruktansvärt ont, ännu lite mera ansvar hamnar på mina axlar...

Sen så min gode vän, han förstår mig inte. Klagomål efter klagomål sköljer över mig, även fast jag vet att han inte menar så. Han ser också dessa förändringar hos mig och jag vägrar erkänna för honom att det nog faktiskt är så. Det är nog för att jag känner honom så bra och han mig.. Jag önskar att jag kunde säga, "du har rätt, jag har förändrats, jag är inte stolt över det men jag vet inte vad jag ska göra..." För det är så jag känner men det vore att öppna upp och komma tillbaka till tilliten och den där dagliga kontakten. Jag orkar inte med det, jag behöver ta hand om mig själv, precis som jag gjorde när han var borta. Det är inget man kan säga till någon, spelar ingen roll vilken.

Anklagelserna det kändes som han gav mig, forget sounds easy, forgive im not sure i can...