toppen, väldigt nära botten

Nu har jag fått min förklaring till mitt humör, det måste vara såhär. Tänk dig en cirkel, och högst upp mår man som allra allra bäst. Du mår så bra så att du vill skrika eller kanske gråta eller kanske bara skratta och går runt och flina.. Och alldeles brevid högst upp på toppen går det nerför, som att man tar ett steg ut från högst upp och faller rakt ner, ibland kommer jag inte hela vägen ner men en bra bit neråt. Det är skit jobbigt för då är jag van med att vara glad, mina kompisar har vant sig och också dom vet att jag mår bra, för det gjorde jag ju alldeles nyss.

Jag tänkte på dig idag pappa, jag kom på att jag kommer aldrig mera att få höra historierna om när du var liten, aldrig mera. Dom finns bara i mitt minne nu, precis som dig. Det är jobbigt hur många saker som försvann med dig och bara lever kvar i mitt minne nu, men så är det och tids nog kommer jag att lära mig leva med det också, men jag vill inte. Jag vill inte vara full av massa måsten, jag vill vara full av glädje, och kärlek och vetskapen om att jag hela tiden formar nya minnen, men dig pappa!