Jag var ute och sprang idag i det fina vädret och så plötsligt kom jag att tänka på sommaren förra året. Förra året levde min pappa och nånting jag minns väldigt starkt fortfarande är veckan vi var i Vänersborg, jag kommer ihåg att det var skit jobbigt för det blåste skit mycket och jag kände mig ganska liten, egentligen var jag väl rätt stor men i den vinden och i min situation blev jag helt plötsligt liten. Jag minns att jag tänkte om och om igen, att det här gör jag för att jag älskar det, jag älskar det, och pappa älskar det!

Jag har inte riktigt förstått hur pappa orkade vara så positiv och tänka på det sättet han gjorde, men idag tror jag att jag kom lite närmare att förstå. Hur kan man inte bli glad av att må bra? Det blev så självklart för mig just idag!

Det blir lite egoistiskt när man njuter av livet, när man fångar dagen och ser ljuspunkter i varje dag! Men med pappa var det aldrig egoistiskt så jag har mycket att lära av någon som inte finns här för att hjälpa mig, men tids nog hoppas jag att jag utstrålar samma kärlek som pappa gjorde till mig.