Tänk om du levde nu pappa. Tänk om istället för att se dig nerbruten och svag kunde titta på dig nu och se att du fortfarande var i livet. Lite rädd är jag, hur kommer jag se dig om några år. Kommer jag komma ihåg allt det fina? Eller kommer jag bara komma ihåg dom här hemska minnena, som när jag gick fram till din kista för att säga hejdå föralltid, eller som den där gången vi kollade på dig när du låg i kistan, du var omringad av vackra djupröda rosor. Jag vill komma ihåg någon gång när du skrattade, någon gång du verkligen var stolt över mig.. Det blir mer och mer minnen av tiden då du var sjuk.. Hur skulle jag kunna veta att du skulle bli sjuk och dö? Du borde leva pappa, du borde vara här med mig och Philip! Jag vet att det inte är nånting man väljer, döden är en del av livet, men du borde ändå vara här!