Oj tiden går så fort, det känns som att den går alldeles för fort faktiskt. Jag hinner inte riktigt känna efter, det är jätteskönt men samtidigt känns det inte som att det är på riktigt då. Men det kanske inte behövs kännas verkligt, det kanske inte är verkligt. Det är bättre än verkligheten, det kan inte kännas såhär bra, shit.

Även fast jag varje dag tänker på pappa och att han inte finns med mig så blir jag inte ledsen på samma sätt. Visst jag saknar pappa och det är väl självklart, men what else? Jag minns pappa varje dag när jag dukar, för varje dag så dukar jag bara för tre personer och då saknas ju pappa. Men inte på samma sätt som innan, jag påminns bara, jag minns, men inte på djupet. Det blir bara ett minne som flyger förbi lite då och då. Det passar mig bra för tillfället för jag känner att jag har inte tid att sakna. Det är så egoistiskt men jag minns ju, fast inte på djupet, inte med så mycket sorg utan med mer saknad.