när jag faller

Det är i såna här lägen jag saknar pappa som allra mest! Jag orkar inte, jag har skolan, segling och en pappa att sakna. Hur ska jag hinna allt det här när jag inte ens orkar vara hemma? Varför orkar jag inte vara hemma? Hemma finns det regler, det finns saker att göra. Borta kan jag bara vara, jag kan skratta och släppa taget om allt liksom.

Det är ju inte riktigt så att sakerna försvinner bara för att jag inte är hemma, det blir precis lika mycket, fast det känns som att det är mycket mera att göra!

Det kanske är mig det är fel på.. Jag är så liten och tror att jag är så stor. There comes a moment when I'm not that big girl. När jag behöver min pappa, när jag behöver tröst och en kram.

Men jag kommer aldrig få pappa tillbaka, ingen kommer kunna trösta mig, och jag är inte tillräckligt stark för att dela min sorg med någon annan.

Egentligen är det så töntigt, vad är mitt problem? Att jag inte orkar vara hemma, och att jag inte vågar dela min sorg.. Nej det är nog inte det som är problemet, problemet är att jag inte ens bryr mig om att försöka. Jag bara går runt och tjurar, det är problemet.

Ingen påminner mig om pappa, men det är ett evigt påminnande om att jag inte anstränger mig, att jag inte försöker anpassa mig, att jag inte hjälper till och så vidare.

Det kanske känns som att jag fixar sånt nu, att jag är redo för alla uppgifter som står och väntar på mig, jag ler och jag skrattar. Jag är alltså ett steg på vägen, men det är en lång bit kvar innan jag blir som förut, om det nånsin händer..