Mitt liv är svart och vitt. Det handlar om att ta sig upp ur sängen. ta sig upp hela veckan och varenda vecka hela månaden och tillsist rinner tiden iväg och allt jag har gjort är att ta mig upp. Det handlar om vad andra tycker, det gör det faktiskt. och hur bra är det, att bara tagit sig upp- det finns så många som inte förstår hur jobbigt det är..

det är ingen prestation att ta sig upp, det är nåt naturligt.

precis som det inte är speciellt naturligt att leva utan sin pappa.

men vad gör det med mig?

Utanpå ler jag, utanför huset kan jag inte riktigt vara mig själv. mår man dåligt, då ska man vara hemma, man ska sörja och ta hand om sig själv. det är så det borde vara, det är så det brukar vara.

Men det är det som är så speciellt med mig, jag tar tag i saker sen, jag tar chansen att gå ut, även fast jag gråter. jag slutar gråta och för ett tag så ler jag. sen när jag kommer hem igen kan jag bli jätte ledsen igen, men då har jag mått bra ett tag emellan.

Det må vara en styrka för mig, men andra ser inte det, då spelar det ju egentligen ingen roll. Allting beror på andras åsikter..