Kan jag sakna fast jag mår bra?

Jag har hört nånstans att om man kan glädjas åt andras framgångar, då måste man bra själv. Riktigt så långt kan jag tyvärr inte säga att jag har kommit, men jag vet att mina framgångar, beror på mig. Om alla andra misslyckas, och jag bara har misslyckas lite grann, då har inte jag gjort en framgång..

I skolan jämför jag mig med alla andra, jag kan inte göra så.. Jag funkar så, men det är inte bra. När jag inte gör det känns det fel, det känns som att jag skyller på pappa. Får jag ett dåligt resultat så kan jag vara glad åt att någon annan har bra, men sen tänker jag, för mig själv, men jag kan ju inte plugga.

Det kanske låter konstigt, hur svårt kan det vara? Men när jag sätter mig själv och verkligen ska göra nånting så går det inte. Jag kan inte, det blir som en blackout...

Jag önskar att jag slapp alla påverkningar jag har av pappas död, det är skit jobbigt. Jag vet inte hur jag ska tackla problemen, jag vet inte om det är någon som kan hjälpa mig med det.. Det blir ändå att det är jag som måste ta tag i det, som måste göra det, med eller utan hjälp.

Utan alla motgångar och svackor så skulle jag förmodligen tvivla på om jag saknar pappa, det gör jag nu med fast jag har en del svackor. Det är det där, kan jag sakna fast jag går vidare...