jag ler, hahah jag kan le. jag känner mig som en liten flicka igen, nu har jag hittat "hem" det är såhär det ska vara.. det känns precis som när pappa levde, klart att jag saknar honom men det känns som att han finns här med mig :) fortfarande inte ensam, aldrig ensam liksom!

Det är så det ska vara och korta perioder i livet så lär jag mig det och korta korta perioder kommer jag ihåg det också! Fast det känns ändå inte riktigt rätt, kan jag tänka på pappa med glädje ..?