Jag tänkte på det idag, orden kanske har en mening, orden kanske betyder allt. Pappa sa ofta det till mig, men inte alls när han var cancer-sjuk.
Undra om man föds med hela livet färdigt liksom. Det kanske är bestämt att pappa skulle dö, vissa saker går liksom inte att göra nånting åt, ändå försöker vi, kämpar vi och väljer att hålla fast vid en dröm. Det gäller inte bara pappa, det gäller allting som har kommit in i mitt liv.
Jag kan inte välja, är det impossible is nothing eller är det att man inte behöver kämpa för att allting redan är bestämt..
Det kanske helt enkelt är så att man är lite av allting.
Pappas lugn..
Mammas temperament..
Min glada personlighet, mitt behov av att behöva sätta andra framför mig själv, mitt behov av uppmärksamhet och känslan av att bli sedd. Jag är inte bara mig själv, jag är en blandning av alla jag känner!
Man blir som dom man umgår med, det visste jag redan, nu vet jag att det är sant också. Människor påverkar mig, både positvit och negativt, men mest positivt tror jag. Det som kanske är menat negativt, tar jag som kritik och vänder till något positivt. Precis som jag vänder något man säger till det jag vill höra.
Om pappa kunde se mig, vad skulle han se då? En tjej som är ute och virrar? Jag vet inte ut eller in, och jag vet inte vad jag vill..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar