Jag känner inte sorgsenhet, jag är mer besviken på mig själv. Varför kan jag inte låta andra få veta om pappa? Varför låtsas jag som att det är bra? Nej istället för att berätta hur jag känner, drar jag mig tillbaka. Det är tryggt, jag vet hur det är och jag kan konfrontera tankarna själv. Jag slipper förklara för någon hur pappa var, varför jag kom att tänka på honom nu och såvidare..
Med mig själv får jag dom svar jag vill höra och jag är trygg.
Egentligen hade det varit mycket skönare att dela sorgen med någon, att veta att om jag berättar hur jag känner nu så bryr du dig.
Vem vill släppa in en sorgsen tonåring i sitt liv, om man kan slippa?
Jag skulle tycka det var skit jobbigt, inte veta vad jag skulle göra eller säga. Ska jag krama henne, eller ska jag börja prata om något annat? Vill hon att jag ska vara tyst eller vad vill hon egentligen?
Det som är så svårt är att jag vet inte. Jag tror att jag behöver någon som tar första steget, någon som tar hand om mig även om det kanske "inte behövs", någon som kramar om mig och berätta hur bra jag faktiskt är.
Den personen borde varit pappa! Min pappa borde vara här med mig, och känna mig utan och innan. Han borde se på mig hur jag mår och ta hand om mig.
Men min pappa han är död. Jag kommer aldrig krama honom eller bli kramad av honom, för han är borta, borta, borta för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar