vart gick det fel?

Egentligen så har jag haft alla möjligheter till en bra dag, men ändå sitter jag här och är nära på att börja gråta. Kanske är det för att jag är trött, men det kan inte stämma. Jag saknar min pappa, jag vill att han ska vara här, nu. Ingen kan någonsin ersätta pappa plats, aldrig, det går inte! Pappa kommer alltid vara pappa, allt annat vore ett svek.

Men sakerna pappa gjorde då? Dom måste ju någon annan göra. Allt praktiskt det hittar man lösningar på, det måste funkar. Men det där som ingen förutom jag märkte då? godnatt-kram eller diskussionerna vid matbordet, ingen kommer nånsin att kunna diskutera på ditt sätt, eller ha samma mening med godnatt-kramen, och ibland kommer jag bara bli mera ledsen för att någon göra pappa saker, men så är det ju hemma också.

Jag menar, det pappa gjorde hemma, det gör nån annan nu. Jag får inte nervsammanbrott av det, jag har lärt mig det. Jag behöver minnas, det gör jag om det finns i min vardag, det kanske gör ont till en början men då minns jag iallafall!