Så är det inte, du är underbar Linda.
Nej så är det inte, jag är inte underbar, jag är inte hel utan jag är sårbar och kommer alltid vara det. Jag kan inte titta dig i ögonen när jag pratar med dig eller vara riktigt seriös. Varför? Det är för jobbigt, det är som att du kan titta rakt genom mig. Jag saknar inte bara en pappa, utan också ett förtroende. Jag delar inte med mig, det finns så mycket av det jag tänker på som jag inte kan skriva eller prata med någon alls om, så på ett sätt är jag helt ensam.
Jag kan inte berätta allting, det är som en spärr som säger åt mig att mera behöver dom inte höra, lite måste man ta hand om själv också!

Jag älskar dig, jag saknar dig och jag förlåter dig.

Många som jag har förlorat skulle jag nog döma, för situationer dom har skapat, eller onödiga kommentarer som du har sagt och som upprepas gång på gång i huvudet. Människor som har haft så stora roller i mitt liv, men som helt plötsligt glöms bort när Pappa dog.
Jag kommer aldrig mer att träffa Pappa, det kanske är dags att inse det nu och börja leva efter det nu.
Jag kommer aldrig att glömma allt som pappa har gjort för mig, jag kommer inte sluta prata med pappa som att han vore hos mig. Men att önska att pappa var här? Det kan jag inte göra, det fungerar inte i mitt liv. Pappa är död, en död jag har lärt mig otroligt mycket av men han kommer inte tillbaka, vi kommer aldrig ses igen.. Borta