mitt egna fel

Jag ska inte säga att det är mitt fel, fast det är de! Jag litar inte riktigt på någon just nu. Det känns som ett svek. Pappa dör, och sen kan jag inte lita på någon..

Om jag berättar min största hemlighet så vet jag att min kompisar skulle inte sprida den vidare. Men min största hemlighet är pappa. Jag vågar inte tala om pappa, vet inte hur andra ska reagera eller kanske är det så att jag vet inte hur jag själv ska reagerar.

Det är mitt egna sätt att skydda mig på, att hålla avstånd. Kanske skulle jag inte falla till botten lika ofta om jag talade om pappa. Men hur ofta i samtal kommer det någon gång man kan börja prata om sin döda pappa.

Det händer väldigt ofta att folk i skolan frågar hur jag mår, och det finns verkligen tid för mig att berätta hur jag mår på riktigt. Men det gör jag inte. Jag vill inte visa mig sårbar.

Och det är helt klart mitt fel, kunde jag öppna mig lättare så hade det varit lättare att hjälpa mig.

Sitter jag och tittar upp i himlen, ah men då kanske det är ganska öppenbart att jag tänker på min pappa, eller det kanske inte är öppenbart, men för mig är det de.

Ibland är det jätte skönt att få vara själv och tänka på pappa. Men jag tror inte att jag skulle ha något problem med att 'dela med mig' av det. Bara sitta där tillsammans och låta mig tänka. En dag, då ska jag orka, men just nu. När jag tror att jag är tillräckligt stark, då är det ingen som har tid. Jag vill inte vara till besvär, kanske gör det mig till ett ännu större besvär.

Jag litar inte på mig själv, jag känner mig oönskad.