Men sen så är det ju fortfarande en dröm

Jag ältar saker väldigt länge, jag vrider och vänder på orden och undrar om det är kroppen eller språket som räknas.. Jag vet ju bara hur jag uppfattar dig, och det är det jag försöker förstå, hur andra ser på dig eller mig eller oss båda. Egentligen vet jag redan dina åsikter, jag är inte rädd för att fråga, men ibland undrar jag om det är hjärtat eller hjärnan som talar.

Jag är liten, bara tretton år. Min hjärna tänker inte på att jag bara är så liten, jag planerar och drömmer mig bort i framtiden. Inte direkt normalt och egentligen borde jag väl ha lärt mig att man ska leva i nu:et och ta vara på varje ögonblick. Fast det kanske är det jag gör.

Jag bryr mig inte riktigt om att jag är så liten, jag gör det jag känner för. Det kan vara dåligt men jag har ett sunt förnuft också. Många stör sig nog på det hos mig, det kan nog uppfattas som jag tar något som inte är mitt. Fast det är lika mycket mitt som ditt. Det handlar bara om hur vi tar hand om det.

Ibland, vissa dagar kommer jag på mig själv med att drömma mig alldeles för långt borta och då lovar jag mig själv; never again, nu ska jag verkligen försöka leva ett "normalt" liv och njuta med mina kompisar.

Sen gör jag det nåra dagar, har skit kul och så i skolan, sen kommer jag ner till JKV och där kan jag inte förstå.. Har jag helt plötsligt blivit osynlig? Men så är det alltid när jag har lovat mig själv att lägga ribban lägre. Det är inte jag som är osynlig, det är jag som är normal. Säger inte jag hej, varför skulle då någon vilja fortsätta ett samtal liksom?

Det handlar så mycket om vad vi gör med chanserna vi får i livet! Jag skulle kunna ligga hemma och tjura och säga att ingen älskar mig, för det verkar så när man isolerar sig från omvärlden. Det är inte lätt att ta sig upp ur sängen och sätta på sig ett leende och låtsas att ingen kommer märka, att ingen kommer fråga hur jag mår, när jag mår skit dåligt. Det är svårt! Sen blir det ännu svårare när man har kommit upp ur sängen, höja ögonen och möta någons blick.

Allting blir vad man gör det till, jag kan antingen välja att påverkas av andra och stanna hemma och undra varför jag, varför ska jag behöva ta all denna skit, eller så kan jag skita i alla andra, liksom bara leva. Okej det kanske inte funkar hela livet, men då har jag iallafall försökt, då kan jag inget ångra.

Jag litar så mycket på dig att jag tror att du skulle säga nej om du tyckte det va konstigt. Än är det bara en fantasi, en dröm långt långt borta. Det är den drömmen som får mig att le och att gråta, det är du. Varje gång du ler, eller varje gång jag tittar på dig och inte kan titta bort får mig att veta att jag fortfarande är vid liv.

Det är inte du som har sårat mig eller krossat mitt hjärtat, det är mitt ältande. Du är min trygga plats