Jag vill inte skära mina grönsaker till hajken, jag vill inte packa min väska, jag vill inte gå och lägga mig och fixa allt imorgon. Jag vill inte behöva göra nånting alls, jag vill lägga mig ner i sängen, stirra i taket och bara släppa på allt. Jag har ont i huvudet och högt uppe i sidan av ryggen och magen, jag är hungrig. Allting är emot mig idag och imorgon ska vi åka på hajken, helst av allt skulle jag vilja skippa den också.

Allting hänger ihop och allting rasar. ÄLSKA MIG MEST NÄR JAG FÖRTJÄNAR DET MINST, FÖR DET ÄR DÅ JAG BEHÖVER DET MEST. För att få nånting så borde man ge. Men jag orkar inte ge, jag bara kräver en massa och det förstår ni inte. Jag mår så dåligt av allting, jag önskar att jag kunde skratta om glömma allting. Men det är att ljuga för mig själv och det lider jag av i slutändan. Vem vill hjälpa mig, jag som inte har nånting att ge tillbaka? Jag som bara håller inne med allt jag tycker, jag som inte vågar visa hur jag mår. Jag klarar inte det, jag kan inte säga; idag mår jag skit. Jag ljuger hellre för mig själv och sen får allting komma till mig när jag kan ta hand om det själv. Det är så jag funkar, jag vill inte att det ska vara så för det gör så fruktansvärt ont att ta hand om allting själv. Och även om du frågar imorgon, hur mår du, så kommer jag svara jag mår bra. Fast jag inte gör det, det blir liksom enklare så..

Bara en trygg plats, någonstans. Det finns inte i mitt liv, ibland så tror jag det. Att tryggheten är i närheten men sen så inser jag att det var bara en dröm