Jag har slut på ord, jag vet verkligen inte hur jag ska förklara hur jag känner just nu. Det är massa blandade känslor, jag tror att det ska gå bra, att allting har löst sig och att jag svävar på moln. sen så vaknar jag upp och inser att jag inte gör det. jag är en helt vanlig flicka som är så normal man bara kan vara. vad finns det hos mig som gör mig till nånting alls?
jag tror att personerna i min omgivning är en av anledningarna. Alla runt omkring mig är nånting, vad som helst så har dom nånting som är typiskt dom. Jag har inte det.
Det känns verkligen inte som att jag ger nånting till nån? Allt jag gör är att att ta och vara till besvär!
Jag skulle gärna sitta och prata om hur allting gåt fel för mig hela tiden, men med vem skulle jag göra det? Det är ingen som förstår.. och om det nu inte spelar någon toll skulle jag ändå inte fråga någon, jag intalar mig hela tiden att jag klarar mig själv, och visst gör jag det. Men hur mycket glädje har jag då? Jag tycker det är kul att gå i skolan, det säger väl en del om hur det är med seglingen iallafall.
Linddaa!
SvaraRaderaDu har någonting, Du är Du, så är det för oss alla.
Jag är jag, säg det till dig själv.
Du behöver inte fundera över vem Du är.
Du är BRA Linddaa,men som just nu är i ett skeda i livet där Du bara funderar över identitet och tillhörighet.
Att klara sig själv,vilket Du säger att Du gör, ger självkänsla och styrka. Bär ditt huvud högt och fortsätt att se den glädje som skolan tillför dig.
Kram
Linda!
SvaraRaderaDu är i stort sett en helt vanlig tonåring -hur tråkigt o sletrianmässigt det än låter!
Den största skillnaden är "bara" att du i unga år gått igenom - och går igenom - en stor o tung sorg. Denna upplevelse i kombination med att du är mogen för din ålder gör att du är lite "annorlunda" jämfört med dina jämnåriga kamrater.
De funderingar o tankegångar du har är jämförbara med en s k normal tonårings. Samtidigt som du i unga år har nåtts av erfarenheter o information som det inte så ofta är vanligt att ungdomar i din ålder utsätts för. Detta blir anledning till en del av dina frågor o den vilsenhet du ibland kan känna av.
Helt normalt i tonåren är att man känner allt de du nu ibland känner. Det blir extra jobbigt när man lägger till ett mera vuxenperspektiv på tankarna, dvs sånt som du med din erfarenhet lärt dig.
Det är jättebra att du bearbetar o funderar o framförallt tänker - ty det kan ingen göra åt dig.
Jag vet att du hade en mycket nära o speciell relation med pappa - bevara den i dina tankar, den kommer att hjälpa dig igenom livet! Var glad att du minns den o använd denna när du har det jobbigt. Du vet ju så väl vad pappa skulle ha gett dig för råd. Låt detta hjälpa dig!
Livet blir inte alltid som man tänkt - det blir annorlunda o vi ska göra det bästa av detta!
Jag är varm i sinnet över när vi möttes i Stockholm ty jag tyckte mig se att du mådde bättre än senast vi sågs!
Jag är helt säker på en sak - du kommer att växa upp till en KANONTJEJ!!!
Jag är jättenyfiken på vad "det ska bli av dej" Linda!
KRAM
Sally