från mitt håll

Alla dagar är inte bra dagar. Så har det alltid varit, jag kan inte må bra jämnt och jag kan inte göra bra ifrån mig jämnt. Det känns som att jag lever i en bubbla. Jag ser på människor i min närhet och tror att allting är mycket bättre än vad det är; Det är som en dröm.
Hade min pappa levt hade det säkert varit precis som det är nu, jag hade bara inte haft någon att "skylla på". Aldrig i livet att jag hade uppskattat pappa mera än vad jag gjorde. Att pappa är död, jaha och vad ska jag göra åt saken? Den enkla vägen, det hade varit att skita i seglingen och allting egentligen. Ha ett mål och bara sikta på det. Hur svårt kan det vara liksom? Jag hade kunnat sitta hem, fixa skolan och fått mig tro att allting är bra; Det kanske är bra, vad behöver jag för att må bra? Svaret på det är samma sak som får mig att må så fruktansvärt dåligt.

I min bubbla så är det som i en film, alla förstår mig och jag har jätte lätt att berätta hur jag mår och att gråta i någons famn. Det är alltid någon som ser om jag mår dåligt och kommer fram och frågar hur jag mår.

Om någon frågar mig hur jag mår idag så säger jag "ah men det är bra". Fast det är inte bra. Sen kommer jag hem och alltid frågar jag mig själv varför jag inte säger som det är; att det aldrig kommer bli bra, att jag alltid är ledsen.

Varför skulle någon bryr sig om mig? Jag är inte bättre än någon annan, frågar man om någon mår bra, förväntar man sig inte värsta uppsatsen till svar, man förväntar sig, jo taack, det är bra!

När jag mår dåligt så kan vyn inifrån min bubbla vara väldigt annorlunda, då inbillar jag mig att det faktiskt är någon som är intresserad av att jag mår dåligt. Ingen ska behöva lyssna på hela min historia, jag klarar mig själv med det inom mig. Jag klarar mig, men jag mår inte bra av det. Jag mår inte bra av att bestämma själv, jag vill veta att någon bryr sig tillräckligt mycket om mig. Fast det vill väl alla och varför skulle jag få min önskning uppfylld, det hänger på dig du vet det va.