Du är borta. Jag glömmer bort. Du vet inte vem jag är längre. Jag är ute på djupt vatten. Du kommer aldrig kunna rädda mig, för du är död. Jag måste fortsätta leva. Jag var den som fick leva, det var inte jag som fick cancern, jag fick livet och har det fortfarande i mina händer.

Att vara hemma och deppa är ju inte precis att ta tillvara på livet, eller hur. Det värsta som kan hända är att jag misslyckas, och det har jag gjort förut och jag lever fortfarande.

Det är bara det att jag kan inte chansa för andra, jag kan leva mitt liv och klä mig som jag vill.. Men jag är fortfarande bara 13, jag är fortfarande en liten liten flicka med samma beskymer.

Kommer jag våga ta egna beslut? Hur vet jag om besluten jag tar nu kommer påverka hela mitt liv? För det jag gör nu, det är väl inte repetion? Nu är livet, livet pågår hela tiden runt om mig, eller?