Fortfarande är det otroligt många som inte förstår sig på mig, när man är ledsen börjar man väl gråta? Inte jag, jag klarar inte av det. På din begravning för ett år sen kändes det som att jag tömdes på allt.
Nånting nytt började! Om jag blir ledsen går jag iväg, då vill jag vara ensam med pappa. Så har jag skött allting, jag vet inget annat. Jag vet inte hur det skulle kännas att gråta ut i någons famn, för jag gör inte det! Kanske hade nånting släppts från mina axlar, men jag klarar mig väl ganska bra nu med?
Många förstår sig inte på med, jag kan se det på blicken dom genom-borrar mig med. Det känns som att jag blir dömd, och jag vet inte varför. Kanske tar jag pappas död väldigt lätt, men jag har varit där nere också. Jag vet hur det känns att sakna så mycket att det gör ont, så mycket att jag skulle göra vad som helst för att bara få se pappa! När jag saknar så mycket finns det ingen räddning, då är jag ensam. Ingen kan sakna åt mig, kanske med mig men det är jag inte van vid.
Jag håller mig undan för att skydda mig själv. Det är nog det flera vuxna förväntar sig. Att jag ska må dåligt, när föräldrar ser på mig känner jag mig skyldig. Som att jag inte saknar tillräckligt.
Kan jag inte sakna om jag inte mår dåligt och gråter? Förtjänar jag inte det jag har? Har jag fått det såhär bara för att min pappa är död?
Hur ska jag få framför allt föräldrar att förstå att jag inte klarar av att sörja längre? För ibland, korta stunder glömmer jag att pappa är död. Att pappa aldrig kommer tillbaka! Är det mitt fel då, att jag mår bra? Har inte jag precis som alla rätt att skratta? Döm mig inte, jag verkar säkert som någon som har fått allt bara för att pappa är död och kall. Framför allt verkar jag nog kall. Men jag är inte kall, jag saknar pappa så enormt. Jag hoppas att folk faktiskt ser pappa när dom ser mig, jag vill vara din pappa.
Minns du, Linda, att jag sa en gång förra året att ingen annan pappa tänker jag så mycket på som din, som jag tyvärr aldrig hann få träffa? Så är det fortfarande. Du förtjänar att ha det bra! Våga lita på att andra tycker det. Sen är sorg svårt, alla sörjer på sitt eget sätt och det finns inga rätt eller fel, men några kanske förväntar sig att det ska se ut på ett speciellt sätt. Jag läste någonstans, att sorgen så småningom lättar medan saknaden kommer att finnas kvar. Du kommer alltid att minnas din pappa, och sakna honom, men du kommer inte alltid att sörja. Om det passar dig bäst att vara för dig själv när du sörjer så är det rätt sätt, för dig.
SvaraRaderaJag är glad att jag fått lära känna dig!
Kram Sabina
Linda gumman. Jag vill bara krama dig just nu!
SvaraRaderaVet du vad jag tycker? För det första, även om det är en svår bit, försöka strunta i vad andra tycker om din sorg. Jag kan inte säga att jag förstår dig Linda, för vi alla sörjer på olika sätt. Du på ett, jag på ett och en annan på ett annat. Men jag tänkte också skitmycket på vad andra tyckte. Om man ser det ur ett perspektiv utifrån så är det onödigt, men svårt när man väl sitter i den situationen. Mitt råd skulle vara att försöka jobba bort det mer och mer, det tror jag skulle vara det bästa för dig. Att du skulle må bättre då. (Att må bra är inte att inte sakna!)
INGEN har rätt att döma dig. Du har förlorat din pappa för ett år sen och sånt tar tid att läka, om det ens kommer läka helt? Jag tror heller inte folk gör det, dömer alltså, det kanske känns så men jag tror folk bara känner ett medlidande dom inte vet vart dom ska göra av.
Vet du, när jag ser att du är glad blir jag varm i hela kroppen. Du har inte glömt din pappa för det, eller hur? Du har rätt att vara glad och det vet jag att din pappa också skulle vilja. Folk dömer förmodligen inte, det är nog kanske bara som det känns? Men gör dom det så kan dom dra till Kina! Dom fattar isf ingenting för det är bara DU som vet hur det känns! Alla sörjer på olika sätt, att vara glad ibland är bara starkt, det kanske kan kännas vara svårt och fel, men det är bara rätt.
Jag tror man måste hitta en balansgång. För man funkar inte om man går runt och sörjer eller är ledsen hela tiden och man funkar heller inte om man alltid är glad.
Känn efter dag för dag hur du mår och följ det, försök strunta i vad andra tycker, är du glad så är du det, är du inte på humör så är du inte det och därmed basta helt enkelt.
Du är grym Linda! Du är en grym person som jag beundrar. Du är dig själv och det gör dig underbar!
Förlåt för att det blev en "liten" story här från mig, men jag tänker på dig och ville skriva av mig till dig.
/jb