Egentligen borde jag väl vara en av alla dom som fångar dagen och lever livet som att det kan ta slut imorgon, tar chanser och försöker bara göra så som jag vill. Men jag känner mig som en fegis, vet inte riktigt vad jag ska vara eller när och tror att just jag ska vara den som blir träffad av blixten. Kanske är det för att jag tror inte att det spelar någon roll vad vi gör, jag tror att det finns något slags "öde" så varför skulle det inte hända mig liksom?
Det finns två sidor, antingen så har redan ödet drabbat mig och då är det över, eller så har ödet drabbat mig och det kan hända igen. Om min pappa dör, vad är det då som säger att inte alla andra jag älskar kan försvinna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar