Jag har ett väldigt bra liv egentligen, en fantastisk familj även om den är väldigt stor och underbara vänner. Det enda dåliga är att jag inte har en pappa som lever. Men jag har lärt mig att leva med det också, för ett år sen trodde jag att det skulle vara omöjligt, att jag skulle vakna varje dag med den där tomheten i bröstet. Vissa dagar gör jag det, och allting känns hemskt. Minnena kommer tillbaka till mig och jag vill bara försvinna. Fast det hände inte lika ofta som förra året, jag har lärt mig leva med hålet. Då, för nåra månader sen sa en kompis till mig "du kommer över det" han har också förlorat sin pappa och jag tyckte han var sjuk som kunde säga något sånt. Hur kunde det där hålet försvinna? Det var mitt bevis på att pappa var borta, smärtan påminde mig om allt som hade hänt, skulle det verkligen försvinna?
Idag vet jag, kanske inte hela svaret men en del. Hålet finns kvar där inom mig, men inte lika stor del är smärta, mycket av hålet är fyllt med kärlek och minnen. Hålet med dig pappa! Men där finns också smärta, inte lika mycket, men ändå ett bevis på att livet är upp&ner. Jag kanske inte har min pappa i livet, men jag har haft en fantastisk pappa i nästan 13 år. Och det är mer än vad somliga får.
Jag vaknar numera, med hopp om en bra dag, med vetskap om att det är jag som bestämmer över mitt eget liv. Ibland sker fruktanvärda saker som min pappas sjukdom. Men vi lär oss leva med det, och med oss bär vi fantastiska minnen, glädje åt att vi en gång varit tillsammans och massa sorg! Det kanske inte är en tröst, men det är en påminelse, en påminelse om att det kan bli värre och att det alltid är värt att kämpa.
So you'll be mine
Forever and almost always
And I'll be fine
Just love me when you can, yeah
And I'll wait patiently
I'll wake up everyday
Just hoping that you still care
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar