jag&min sorg

Det blir lätt att jag bara tänker på mig själv och hur synd jag tycker om mig själv. Igår var jag på jkv, och nuförtiden så har jag fixat väldigt mycket själv.. Jag är hemma själv på dagarna, fixar mat och bestämmer ganska mycket själv. Det var precis samma igår, men så var det inte när pappa fanns. Jag var som hans lilla flicka och jag tror inte att jag kände mig ensam i hans sällskap. Men igår på jkv, så kom mamma. Hon bara kom. Och det var så skönt att jag hade en möjlighet att "gömma" mig hos henne, som jag gjorde när jag var mindre. Jag tycker inte att det är så jobbigt att fixa allting själv, på dagarna. Det har jag gjort förut också. Men nu tvivlar jag väldigt mycket på mig själv, och mina tankar. Det är inte så likt mig att dölja något jag känner för mig själv. Jag tror det är för att jag inte vågar. När pappa dog så blev jag mer reserverad och tänkte lite mera på vad jag sa och visade. Det känns inte som att jag kan visa om jag är ledsen hemma, det är så lätt att mamma eller vem det nu är som är hemma hos oss, också blir ledsen. Så det blir liksom lättare såhär, om jag fixar allt jag behöver för att må bra, och sen så kan jag vara ledsen för mig själv. Det är inget som behöver gå ut över någon annan, utan jag är ofta ledsen själv. Det kanske inte är så bra, eller det är inte bra! Men just nu, funkar det. Och om jag verkligen var ledsen, och någon märkte det och kom för att trösta mig, så idag. Skulle jag resa mig upp och säga att det inte var något speciellt, att jag var bra nu. Men kanske, kanske någon gång iframtiden, att jag kommer ta emot din hjälp. Men inte nu, jag är inte tillräckligt stark för det ännu. Jag låter dig inte komma så nära, för att jag är rädd. Men nån dag, så ska jag försöka, så ska jag trotsa allting. Jag ska försöka, för jag tror det kan vara bra, men inte nu.