Jag är fruktansvärt rädd, speciellt för att bli sårad. Jag har redan ett hål, jag behöver inte ett till. Så är det; först så tvivlar jag påmig själv. Är det här verkligen rätt? Kommer det att funkar? Sen släpper jag det, och tänker "what the hell" jag lever bara en gång, varför inte ta lite chanser? Sen så chansar man lite, och öppnar sig, gör sig sårbar. Sen så blir jag sårad, och allting gör väldigt ont. "ingen ska nånsin mer få såra mig" blabla, och sen börjar det om.
Varför låter jag mig själv gå igenom sånt här? Förtjänar jag det? Finns det inget bättre? Behöver jag uppmärksamheten? Nej jag vet inte. Jag vet bara att den lilla tiden det funkar, då känns det som att allting är värt det.