Från och med nu så klarar jag mig själv. Jag har klarat ett år utan min pappa, hur svårt kan då det här vara? Dét är barar så löjligt och dumt och irriterande. Min pappa han såg mig, såg mig och lät mig höra hur mycket saker betyde för honom. Pappa berättade om det han tyckte om. Det är något som jag saknar otroligt mycket, och jag tror verkligen att någon annan skulle kunna ersätta den delen av pappa.
Men som sagt så har jag klarat mig hittils så jag gör det väl i fortsättningen också. It's time to let go.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar