Så det är såhär det känns att nå botten. Det värsta, det är att det fortfarande kan bli värre. Jag kan sjunka ännu lägre än till botten. Det är det värsta, för när jag tror att det här är botten, att jag kan sluta kämpa och bara hoppas på att det blir bättre, så blir det inte det. Jag vet inte riktigt vad det är som får mig att kämpa igen.
Jag vet inte om det hade varit såhär även om pappa hade levt, jag tror inte det. Absolut inte om du hade fått cancer, och du hade överlevt den. Jag saknar dig, varje dag! Kommer jag kunna dela min sorg med någon annan? Jag tycker det är jobbigt, men jag tror inte riktigt att det syns utåt. Om jag mår dåligt, då vill jag ju inte göra nånting. Jag vill inte gå ut, inte vara på jkv eller träffa någon. Jag vill bara ligga på golvet och stirra ut i ingenting. Jag vet att det är jätte svårt att hjälpa mig då, men så har det alltid varit. Jag mår bra ibland, och då håller jag ändå en ganska hög speed, sen sjunker den POFF och jag ligger här på botten igen. Sen du dog pappa, tror jag inte att jag har nått min högsta speed nån gång. Det tar liksom stopp, jag orkar inte riktigt hela vägen.
Kommer jag nånsin att göra det? Jag vill gå vidare, kan jag det? Kan jag gå vidare från en av dom hemskaste händelserna i mitt liv? En dag, jag tror det. Jag måste tro det, för annars är jag fast här på botten, och ingen kommer göra något åt det för det är "naturligt". Klart jag kommer bryta ihop ibland, men såhär ofta? Jag har inte mått bra på hela veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar