finns du?

Någonstans, om du kan se mig pappa, så måste du vara oerhört stolt. Kanske kan du känna det jag känner, och du tror jag att du hade varit ännu stoltare. Jag är inte väldigt social, och känner inget behöv av att vara det.Om det var nånting som jag önskade att jag hade så är det nog en lite mera barn-aktig uppväxt. Det känns som att jag har växt upp för fort. Jag kan inte riktigt njuta av alla små saker i vardagen, en del av det känns så barnsligt. Men jag lär mig! Jag undrar hur jag kommer att vara om 5, eller kanske 10 år. För nu är det snart 1 år sen du dog. Om man tänker på hur länge jag borde leva, så var du med i mitt liv väldigt lite.
Fast jag ska inte klaga, du har i alla fall varit med och format mig. Jag tror att det är lite av meninen med ens liv, att sätta spår i någon annan. För en liten del av dig, finns inom mig. Jag är väldigt stolt över det och hoppas att andra kan se det. Dom kanske inte ser dig i mitt utseende men om dom kände dig och sedan lär känna mig hoppas jag att dom kan se att du har lärt mig saker, att du har visat mig saker och att du har älskat mig.
Mamma sa att du hade sagt att döden var en befrielse, att du hade känt att den var det. Jag hoppas att det fortfarande är så. Jag vill så gärna tro att döden inte är slutet, det gör fruktansvärt ont att tro att det bara tar slut. Men kan det finnas något annat? Är inte livet allt? Om det inte är det, kommer det mera då? Kanske finns det en plats där man fortsätter leva. Men är du fortfarande dig själv? Vet du fortfarande att du hade en familj? Det finns så många frågor och alldeles för lite svar. Hjärnan bara tänker och tänker. Det är där jag är en gammal tant, i huvudet! Om jag bara kunde koppla av. Men jag vågar inte bara sitta och titta ut i världen. Framför tv:n, eller datorn eller en bok går bra, då arbetar hjärnan. Men annars så skenar tankarna iväg och jag tvivlar på om du kan se mig. Det gör ont att se det så, jag vill att du ska vara med mig för alltid, även om du inte kan krama mig, eller hjälpa mig. Men om jag visste att du gick brevid mig genom livet skulle jag bli mycket säkrare. Då gjorde det inget att jag förändras.
Men även om du var vid livet, som dom flestas pappor så kanske du inte hade förstått mig. Pappor som är i lviet förstår för det mesta inte att allt kan ta slut, att deras barn behöver dom. Jag gjorde inte det, jag insåg inte att jag behövde dig pappa!