ett mörkt hörn

Jag vet inte riktigt om det är för att pappa är död, men ibland önskar jag att jag bara kunde få sätta mig i ett mörkt hörn. Med knäna mot bröstet och bara tänka, tänka och gråta.När man tittar bakåt istället för framåt blir livet så mycket svårare. Men det skulle jag göra när jag satt i mitt mörka hörn, titta bakåt och minnas. Det känns inte så annorlunda idag. Jag har upplevt 12 sommrar med en frisk pappa, en sommar med en sjuk pappa och en sommar utan någon pappa alls. Jag minns inte. Eller det är klart att jag kan minnas om jag tänker efter, men jag minns inte så mycket från sommrarna när pappa levde. Inte någon speciell sak vi gjorde. Det gör ont. När jag önskar mig nånting, önskar jag mig att allting ska bli bra. Om jag ändå kunde tro att allting kunde bli bra igen. Kan ett brustet hjärta läka? Kan mitt hjärta läka? Kan jag bli den jag en gång var? Jag tror inte att människor förändras, man födds och man lever som man är. Jag kan förändras när jag är med någon, men sen blir jag "som vanligt" igen.