Du blir inte starkare av att vara med om en katastrof, det gör en bara svagare. Hur ska jag orka med allting? Energin tar slut så fort jag har bestämt vad jag ska göra! Jag känner mig bara som ett tomt skal. Jag blir liksom inte ledsen, eller har inte blivit det på länge, men jag skrattar inte av lycka heller. Kanske är jag ensam? Jag vågar inte lita på folk för jag har blivit sviken för många gånger! Du och jag ser inte på livet med samma ögon, jag har gått igenom alldeles för mycket. Jag lägger inte energin på saker som jag tycker är onödigt. Något som hade varit bra för mig är nog om jag fick lyssna på "vardagliga" problem. För jag skulle gärna prata om det, om någon kunde låta mig prata om min pappa. För jag behöver det, jag vill inte glömma dig pappa! Snart har du varit död i ett år, varje dag tänker jag på dig och varje dag känns meningslös. Jag kan inte se saker på längre sikt, det går inte