Det jag saknar mest med dig pappa, det är allting som jag inte tänker på. Det som måste göras, som ingen annan kan göra förutom vi. Vissa saker kan jag inte få hjälp med, vissa saker är för personliga. Jag saknar våra diskutioner, det fick mig att tro att jag var älskad. Resten spelade liksom inte så stor roll för du fanns alltid där, förmodligen va jag väldigt bortskämd med din närvaro! Jag är väldigt orolig för att jag ska bli någon annan, att jag kanske tillochmed ska glömma dig. Eller glömma vet jag att jag aldrig kommer göra, men sakerna vi gjorde.
Och även som livet blir lättare med tiden så känns det som att jag är en åskådare till det som händer på riktigt. Jag hänger liksom inte med, helt plötsligt så har veckan gått och jag står typ på stand-by! Kanske sover jag för lite, det är ju ett ganska lätt problem att fixa i och för sig, fast fortfarande hoppas jag. och det är inte bra... inte alls..