jag vill minnas, men jag vill inte såra. jag vill prata om dig pappa med mina kompisar. mamma pratar om dig, moster och hela släkten. och det är väl för att minnas. jag vill inte glömma dig. du fanns bara i mitt liv i 13 år, hur mycket kommer dom 13 åren att betyda för mig när jag blir vuxen? Kommer jag att minnas din syn på livet, kommer jag att minnas att du alltid ställde upp för oss? Jag vill det, jag vill att alla ska få veta vilken fantastisk person du var och att du betyder allt för mig.
Jag tänker mycket på hur det ska bli när jag börjar skolan igen. Jag börjar 8:an som om ett halvår så ska jag få mina första betyg. Igår kändes det långt ifrån min värld. När jag gick i sjuan kunde jag göra lite som jag ville, inte precis men jag gjorde mina läxor och pluggade till prov. kanske inte så mycket som jag kan men lite ialla fall. jag önskar att jag hade gett allt där, för att se vart jag ligger någonstans men nu får jag göra det i 8:an. Men då kan jag inte springa iväg när det blir jobbigt. Jag måste lära mig att bli som alla andra, för annars kan man inte lyckas? Eller kan man det? Det ser ju inte så ljust ut. Hur många klarar det? Jag vill göra det, jag önskar bara att jag trodde på att jag kunde det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar