jag har lärt mig att se på pappas död utan att bli ledsen, jag kan tänka på den och morgonen. Morgonen och hela dagen som var alldeles för lång. Det kom folk på kvällen, och det var folk här när jag vaknade. Tänker jag på det i detalj och verkligen blickar tillbaka, så att jag känner samma smärta som jag gjorde då, då gör det fortfarande ont.
Men jag har lärt mig att leva med den, som du sa, jag trodde inte på dig, jag kunde inte se hur smärtan skulle lätta, men det gör den.
Du kommer alltid att älska, du kommer alltid att minnas, du kommer alltid att sakna och du kommer alltid att sörja; sörja det som inte blev... Men, precis som du skriver, inte med den skärande smärta som du upplevde länge. Du kommer också alltid att glädjas över din fina pappa.
SvaraRaderaVälkommen hem igen - ha ett skönt sommarlov så ses vi till hösten!
Kram Sabina