De värsta sveken är av dom som borde förstå

Det är helt sjukt, vuxna, vuxna med egna barn, föräldrar, förstår så fruktansvärt lite. Hur skulle världen se ut om vi alla var så negativa? Ska ni vuxna behöva se på såna barn (ja, jag är faktiskt ett litet barn) för att se riktig sorg? Barn behöver kärlek, kärlek som rör dom och att se andra som bryr sig om och älskar varandra. Vi behöver skratta, personer som skrattar med oss och personer som skratta i våran omgivning. För att överhuvudtaget klara av världen vi lever i behöver vi glädje och kärlek.
Jag känner glädje på ett annat sätt, för i 4 dagar, otroligt långa fyra dagar, levde jag med en pappa så fullständigt förändrad från den pappan som stoppade om mig på kvällen, en pappa som pratade om svarta strumpor, dreglade, behövdes matas och egentligen bara låg där.
Det finns så många här ute som lever med föräldrar och anhöriga mycket längre än fyra dagar, när dom är som små barn. Även fast jag älskar mig pappa, önskade jag bara att han skulle få dö. Vad är livet om man bara är där? Du gjorde saker pappa, och för det mesta var du postivit, och visade din kärlek.
jag behöver en sån stark pappa vid min sida. Det är jobbigt här. Vi lever i olika bubblor, det är som att vi går på varandra utan att vi märker det, men jag märker det. Det är en sån stor förändring och jag har som stannat upp i min bubbla och bara ser mig omkring. Visst jag fattar att vi måste hjälpas åt, ta mera ansvar, men om du såg mig nu pappa, skulle du nog dö av förvåning. För nog har jag tagit ansvar förut, men det här är helt annorlunda. I längden håller det inte, det går inte.

Först och främst måste vi väl tänka på oss själva? Men när jag verkligen verkligen behöver tröst, kärlek och glädje finns den inte där, då har alla fullt upp, och jag blir ensam med min rädsla och sorg. För jag är rädd, jag kan inte sova ordentliget om jag inte blir omstoppad som förut, och det kommer jag aldrig bli igen.

Han sa att det skulle bli lättare, att jag skulle lära mig att leva inte med sorg, utan med stolthet. Du har gjort mig till den jag är, men han sa också att det tar tid.