jag känner att jag lever

jag far fram på cykeln, drar upp hjulet när det är en trottoar och "flyger" över kanten. gruset som ligger som ett täcke över asfalten ligger kvar när jag kör på det och plötsligt bara för en sekund så tappar jag fokuset, släpper lite på grepet om styret och cykeln slirar till på den blanka grusytan, jag fallar. Så kan det vara en vanlig dag för mig, inte bara när jag cyklar.
När jag börjar så går det bra, det rullar på och när jag möts av något som är sämst så kliver jag över det. Vänner står på sidan och är närvarande och ibland inte, men dom är där. Sen så förändras något, mitt fokus, jag släpper taget och allting rasar.
Nu väntar jag bara på att det ska ske, för jag har mått väldigt bra den här veckan, gjort läxorna allt eftersom och varit ute i det fina vädret. Så nu bara väntar jag på att det ska rasa, men medans jag väntar så lever jag. Jag känner att jag lever