Jag gillar inte förändringar, allting ska vara som det alltid har varit och när det inte är det så lever jag fortfarande som att det är det. När allting är som det alltid har varit så känner jag mig trygg. Det är därför jag läser samma bok om och om igen, för jag vet hur den kommer sluta. En del ser ingen tjusning i att veta det, men som sagt gör det mig trygg.
Kanske beror det på att jag levde med döden i ryggen, men hela tiden så förstod jag att pappa skulle dö. När jag tänkte så, att det spelar ingen roll pappa dör ändå, då fick jag såna skuldkänslor. Men pappa dog, och jag "visste" det hela tiden. På så sätt var jag förberedd, jag visste slutet och jag försökte göra så mycket som möjligt med dig. Vissa dagar tyckte jag att du var så taskig, att du utnyttjade din situation, men för det mest gjorde jag som du sa. Jag var otroligt "pappig", det du gjorde, gjorde jag, men inte när jag tyckte du "utnyttijade" mig. Det är skönt nu efteråt att kunna se tillbaka och veta att vi tillbringade mycket tid tillsammans sista halvåret. Fast det är svårt nu, eftersom jag hade svår att vara med kompisar då du var sjuk, så känner jag mig väldigt väldigt ensam ibland..
jagälskardigpappa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar