gnällspikar?

Att släppas fri är nog inte det bästa. Jag tycker att jag är tillräckligt vuxen för att ta hand om mig själv, bestämma själv och så vidare. Ändå är det himla skönt när man blir tillsagd, det visar liksom att det är folk som bryr sig.
Fast när någon säger åt mig blir jag först arg, dom ska väl skita i mitt liv! Men sen när jag har hunnit tänka på saken så kanske det är bra. Fast inte för ofta, för då blir jag bara mera irriterad. Undra om det är så, att tillsägningar tyder på att ni bryr er.

Det är en sak när det är någon inom familjen, dom kan ju känna något ansvar. Men om jag jämnt är gnällig och säger emot, hur kan man då fortsätta säga till mig. För jag hör på era röster att det inte är för att ni är gnällspikar.

Det är svårt med sånt här, det finns liksom gränser. Och dom gränserna sätter ju jag, men dom är olika varje dag, och varje gång. Kanske är det för att jag har mera förtroende för vissa.

Men även när mamma kommer och säger, klockan är alldeles för mycket, gå och lägg dig, kan jag tycka att hon är konstig. Att hon ska skita i mitt liv! But when it comes around, så har hon väl rätt.