cause you are not here

Nu har jag varit i Malmö, och gissa vad, jag kan fortfarande segla, :)

När jag kom hem igår kväll så tänkte jag på dig, pappa. När jag gör saker så glöms du bort, eller när jag gör saker som gör mig lycklig. Jag vill inte glömma, jag vill minnas. Det gör så ont, jag känner mig som en barnunge som bara tjatar, men det gör så ont! Smärtan kan ingen ta ifrån mig, för även om jag är ute och gör saker, upplever nya grejer, så kommer alltid smärtan ikapp, i större mängder. För du är inte med mig, på ett sätt är jag alltid ensam för jag saknar dig föralltid.
Gråta gör jag bara när jag är själv, det är som att jag gråter med dig. Det är jobbigt att behöva förklara sig för alla, därför gråter jag bara med dig. Kanske skulle jag känna mig "tryggare" med mina kompisar om jag grät när dom var med. Men jag vågar inte, och när jag gråter för dig kan jag bara säga vad jag vill, jag kan trycka in naglarna i handflatorna, hoppas, sparka, men inget av det hjälper för jag känner bara mera smärta!