Oh, why you look so sad?
Tears are in your eyes
Come on and come to me now
Don't be ashamed to cry
Let me see you through
'Cause I've seen the dark side too
When the night falls on you
You don't know what to do
Nothing you confess
Could make me love you less
Det känns lite som att du säger det till mig pappa. För på ett sätt känns du så levande, jag "pratar" med dig på ett sätt jag aldirg har pratat med dig förut. I alla fall när det är sol ute och jag mår ganska bra, då är det så mycket lättare att se på allting från en annan sida. Då behäver jag inte bli arg utan då blir jag bara ledsen över att du är död, resten spelar liksom ingen roll. För när solen lyser då lyser jag också.
Men om det är kallt, snöigt och mörkt, då blir jag arg. Varför skulle du dö? Varför skulle du få cancer? Då spelar det ingen roll om det är en person som jag verkligen tycker om som försöker få med mig ut på något, för då vill jag inte. Då vill jag bara ha massa massa tid att tänka på att livet är så jävla orättvisst.
Och så är det, med allting finns det två sidor, det gäller bara att välja vilken sida jag ska se allting ifrån. Det är svårt, för oftast väljer jag inte själv, utan väderet (t.ex) gör skillnad, eller omgivningen. För är dom jag umgås med ledsna och arg då blir jag också det. Och så är det nog inte bara med döden. När jag mår bra då ser jag på döden som ett ställe utan smärta, typ Nangijala.. Men Nangijala behöver inte excistera länge för mig, för helt plötsligt kan det slå om och då ser jag på döden som hemsk, mörk, framförallt mörk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar