lyckliga slut

Ibland önskar jag att jag levde i en film, eller kanske en saga. Men när jag jämför mitt liv med en film så ser jag att mitt liv skulle kunna vara en film. Allt det där med att det bara finns lyckliga slut på film till exempel, jag tror på lyckliga slut. Åtminstonde intalar jag mig att det finns lyckliga slut, för hur skulle jag annars orka ta mig upp?
Och allt det där med att dom mest taskiga personerna blir så snälla, det är också ett lyckligt slut, och det tror jag också på, för ingen människa är bara ond. Så funkar det inte. Men när någon i ens närhet drabbas av något bra kan man bli avundsjuk, och "ond" men det kan också vara så att man kan vara "ond" och sen när en i ens närhet drabbas av något bra, så förändras man och glädjs med den.
Allt sånt där beror så mycket på en själv. För jag spelar huvudrollen i mitt liv, jag kan komma hem och vara skit arg på en person bara för att den inte har sagt hej, men det är ju så löjlig, varför ska jag lägga energi på det liksom?
Om jag berätta för någon om en underbar film med drömmande ögon, får jag ofta tillbaka, "men vet du inte att det är film eller? Sånt där händer inte i verkligheten." Det är bullshit, för sånt händer. Folk dör i filmer, folk blir retad, lyckliga, avundsjuka, arga och kära. Det händer i livet också. Smärtan en person känner som bär sorg är väldigt svår att beskriva på film, det är nog därför jag skulle vilja bo i en film.
pappas liv var slut. Han njöt av varje dag i livet, kanske var det därför han fick lämna mig så tidigt. För det är ju trots allt bättre att leva ett kort och lyckligt liv, än ett långt liv utan händelser.
Precis som en film så var ditt liv fyllt med en katastrof, cancern, och med glädje, din familj. Din film fick på ett sätt inte ett lyckligt slut, eftersom du dog av cancern(katastrofen. Men du gav så mycket i ditt liv, det kanske var ett slut, hela ditt liv.
Jag vet inte egentligen, men vad jag vet hur jag tänker. Jag vet bara att i film verkar allting så enkelt, men när man tittar närmare är det kompicerat, precis som livet. Och därför är film och livet så lika. För allting blir vad man gör det till. Pappa fick inget lyckligt slut, men han hade ett lyckligt liv!