Nu är vi hemma från Pålänge-tripen. Jag fick värsta attacken när jag var ute och sprang. Det gjorde ont i hela kroppen. Tårarna brände under ögonlocken och det kändes som att mitt hjärta skulle hoppa ut. Det gjorde så ont.
Verkligheten kom ikapp mig, och jag insåg att allting gjorde ont. Det började redan för kanske två dagar sen. Då tänkte jag på tiden efter pappas död.
På sistonde har jag varit så kass. Jag var typ inte i skolan alls veckan innan lovet och jag har typ missat massa idrotts lektioner. Det känns som allt jag har byggt upp rasat. Det var det som gjorde så ont, jag insåg att jag klarade mig bättre precis efter pappas död och det bara går utför. Hur kommer det att se ut vid påsk? Kommer jag överhuvudtaget orka gå upp ur sängen? Jag tappar fokuset, speciellt i situationer där jag behöver tänka, saker som är svåra, som grammatik!
Saker jag redan kan går ju lätt, för det har jag gjort så mycket förut, på mellanstadiet. Men det nya, jag får inte in det. Det är antagligen ett resultat av att jag har slarvat med läxor och inte lagt ner tillräckligt mycket. På Hamre så gjorde jag mer än jag behöver och det är nog det som har räddat första terminen, men om jag hade varit kass redan på Hamre hade jag kanske fått mera hjälp (med skolan) av utomstående. Då hade skolan varit en del av hjälpen som redan finns vart jag än vänder mig. Hade jag känt mig kass nu? För vad är meningen med att lägga ner så mycket jobb när det blir svårare?
Jag förstår vitsen,jo visst gör jag det. Jag vet för jag har själv legat på toppen och siktat mot stjärnorna, i skolan har det aldrig räckt med att hamna på månen, där skulle jag till stjärnorna, skulle. Nu nöjer jag mig med månen och då måste jag anstränga mig mera när steg 2 kommer. Jag är inte vann vid det, det är nytt. Jag har alltid bara följt med, det har räckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar