svart svart svart

Förra året, när du var sjuk pappa då lutade jag mig mot seglingen. Det var de jag kände att jag kunde lita på. Segling fanns hela tiden bakom allting jag gjorde. Jag tyckte om det och jag kände en samhörighet, både med alla kompisar och med dig. För du fann där nere, du fanns där nere för mig. När du var frisk var du och jag där tillsammans, du hjälpte mig och jag bara gnällde på att du gjorde allting fel. Men du gjorde det i alla fall.
Under sommaren kunde du inte vara där lika mycket, men då fick jag hjälp av alla kompisarna. Jag saknade dig och tänkte ofta på att du saknades där på bryggan. För det var där du stod, när jag seglade ut och när jag seglade in. Du fanns där när jag lämnade dig och när jag kom tillbaka. En trygg person att luta sig mot. När du levde lutade jag mig mot dig och seglingen. När du försvann lutade jag mig mot seglingen. Jag hade mål, du skulle få se mig i dom dära fula fula sweden byxorna och du skulle veta att jag hörde hemma där. Det gjorde du, jag nådde mitt mål och du var med mig. JSM 2009 är det bästa minnet från seglingen med dig<3 Men jag nådde mitt mål och sen blev det höst. Din begraving och då blev mitt nya mål att komma till rikskvalen, det gjorde jag också. Men nu finns det inget att luta mig mot. Allting är borta, först du och sedan seglingen. Jag känner inte samhörigheten där. Där är man en familj, man hjälper varandra och så får man hjälp tillbaka. Men jag kan inte ge något tillbaka. Det gör för ont, och smärtan försvinner inte. Förut försvann smärtan när jag hade kul, men nu har jag inte kul på samma sätt.
Jag har växt upp och ser inte världen på samma sätt. Jag har mött döden, jag har inte tagit hand om döden, det är det jag försöker gör nu. Men det går inte så bra. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag önskar att smärtan kunde försvinna, att jag skulle vet hur jag skulle få den att gå bort, och framför allt önskar jag att jag visste när smärtan skulle försvinna. För nu är allting svart, svart, svart. Jag ser inte slutet. Dagen blir natt, Natten blir dag. Är det så med smärtan också? Att det känns bättre och sen kommer tillbaka? Men för mig är det bara smärtan, bara, bara smärta.