Pappa, kommer du ihåg förra året på alla-hjärtans dag? Du hade den där äcklig påsen och hade precis fått din diagnos.
Proppar och cancer, den bästa början på ett nytt år, inte riktigt. Men vi ungicks mera. När du fick dina cellgifter på onsdagarna så följde jag med. Du hämtade mig på skolan och så åkte vi till sjukhuset. Jag gick ut och betalad parkeringen och så åkte vi hissen upp till lung-anvdelningen. Där fick vi macka och saft. Sköterskan började fixa. Man såg den där lilla dosan som Anders opererade in vid nyckelbenet, du sa att du kände hur det var hajar och krokodiler som åt på din cancer. Jag tyckte det verkade löjligt, jag skämdes. Men vad hade jag att skämmas för? Jag skändes för dig, min egna pappa. Det borde jag skämmas för. Du stog för vem du var.
Ja tänk så fort tiden går och så underligt livet kan bli! Tänk Linda vad bra att du följde med pappa på hans behandlingar - de kommer du alltid att ha med i ditt minne! Även om du ibland skämdes för honom så var det ju fullt naturligt! Ingenting du ska ångra eller lägga vikt vid - så kommer livet alltid att vara o de är inge fel på dig alls! Du kommer att ha ett bra liv, fast på ett annat sätt än om pappa inte blivit sjuk. Försök att göra så som pappa ville att du skulle göra, delta i saker som du vet att han skulle velat att du gjorde! Idrotta, segla, gå på fest - du vet att han hade önskat det! Pappa skulle aldrig vilja att du mår dåligt o inte lever ut ditt liv! Pappa ser dig :)
SvaraRaderaKram
Glömde Linda skriva att inlägget var från mig! /Sally
SvaraRadera