pannkaka av hela skiten

Allting blir fel, jag försöker säga som det är men det går inte. Orden kommer ut fel, och det blir pannkaka av alltihop.
Du tror säkert att jag är puckad, men jag försöker skydda mig själv. Jag är rädd för att någon ska döma mig, säga att jag gör fel och att jag utnyttjar min "situation". Jag vet att det inte finns rätt och fel i en sån här situation.
När jag försöker säga som det är, när det iställer blir en mur, det är då mina ord uppfattas som utnyttjandemen det är bara för att skydda mig själv. Jag tycker det är alldeles för jobbigt att prata om allting jag gör för att över huvudtaget orka kliva upp på morgonen..
Det var inte såhär jag vill att det skulle bli. Men man får inte alltid som man vill, jag vet det. Men det är en sak att veta att det är så och en annan att faktiskt uppleva.
Ingen kan veta hur jobbigt jag tycker det här är, för ingen har haft min och pappas relation.
Du kanske tror att du känner mig, att du kan mig utan och innan. Men det är fel, du har ingen som helst aning. Jag vet inte varför jag ens bryr mig om dig, varför jag lägger min kraft på dig. Jag antar att jag inte har något val, jag är bunden till dig för alla andra tycker du är såå bra.
Men för mig är du inte bra, och jag behöver inte någon som dig, jag behöver min pappa och honom kommer ingen någonsin att kunna ersätta, speciellt inte du!