it all sucks

Jag var hos kuratorn idag, och även om hon inte riktigt känner mig så är det där jag liksom "tänker". Tidigare har jag berättat om seglingen, pappa och jag vet inte hur det ska funka. Du finns överallt där. Segla är något jag älskar att göra, men det är så mycket mera än bara segla. All planering, och framförallt all tid som jag spenderar på JKV och med alla seglare.
Det är ju det som gör ont, att veta att du skulle vart härom intecancer hade tagit dig bort från mig, seglingen och livet..
När du levde trodde jag att det skulle vara jobbigt att vara hemma. Hemma var du och jag mera än vi var på JKV. Men när du levde och var frisk så var hemma ett ställe där man tog det lugnt, fixade läxor, sov och packade...På JKV gjorde vi saker och vi fick minnen.
Bara den där starka bilden från när du stod på bryggan och såg på när vi seglade in. Den sitter i mitt huvud hela tiden. Jag har inte en sån bild av dig hemma.
Hemma är en fristad, det har det varit när du var frisk, när du var sjuk och nu, när du inte finns hos mig längre. På JKV händer det saker, och när du var frisk gillade jag det. Jag var bortskämd, otroligt bortskämd, jag har insett det nu.
Jag kommer aldrig att kunna ta tillbaka orden jag skrek på dig. Det var inte ens dig jag var sur på, jag var självvisk och bortskämd. Men jag kan inte ta tillbaka det, jag önskar jag kunde det. Men jag hoppas du förstår att det inte var dig jag ville skrika på. Min enda orsak är att jag var bortskämd. Jag vet att du ville mig väl, att du älskar mig.

Jag har inte någon att skrika på längre. Det finns inte någon som står där på bryggan och verkligen njuter av det dom ser. Jag har inte någon som säger åt mig, det är den starka som ger sig. Kommer du ihåg det pappa? Så sa du alltid när jag och Philip bråkade.
Var det så för dig? Var du starkast och blev tvungen att ge vika för cancern?
Livet är inte rättvist, det vet jag med. Men vad är meningen med att leva om man ändå måste ge livet till döden, alldeles för tidigt..