Min vardag är inte full av massa skit, absolut inte! Pappa spelar stor del i allt jag gör för att jag saknar honom så fruktansvärt mycket, men det finns saker pappa aldrig har sett mig göra eller kommer att få se mig göra. Allting fortsätter även fast jag bara skulle vilja stanna tiden. För ibland vill jag det, stanna tiden och bara tänka.
Det är inte speciellt kul att sitta och deppa hela dagarna. Men jag tror att det behövs. Om jag inte tänker igenom allting hur ska jag då veta om det händer, om den där jävla cancern verkligen tog min pappa.
All smärta är ett tecken för mig att den gjorde det.
Alla tårar är ett tecken på att han aldrig kommer krama mig igen.
Alla minnen är ett tecken på att han aldrig kommer sluta betyda något för mig.
Så länge jag andas, så länge jag lever, så länge kommer ag att minnas pappa.
Min vardag är inte felfri, den är inte ens nära! Jag har inte samma kraft, inte möjligheten att planera. Jag vet att jag inte kan det, men jag ändrar det inte. Varför vet jag inte..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar