Att konstant vara rädd, att hela tiden vara på sin vakt, att aldrig slappna av, det tar på krafterna. Jag kan inte slappna av, jag vågar inte.. Jag är fruktansvärt rädd, rädd för allting. Att vara själv, halka och blir överskörd, mördad i sömnen.. Jag försöker med inställningen, det som händer ska ske, ödet.. Men det är svårt!
Nu när jag tänker efter så tror jag nog på ödet. Ingenting grymmare än ödet skulle kunna ta ifrån mig min pappa. Men jag förstår fortfarande inte varför.
Varför skulle min pappa få cancer?
Varför skulle min pappa dö?
Varför blev inte min pappa mer än 50 år, inte ens det?
Ödet är inte rättvist, ödet gör bara sitt jobb. Kanske hade pappa levt klart, men livet ska inte sluta innan man är femtio. Livet borde sluta av att man är för gammal.
Du borde vara här. Du borde få andas. Du borde få se hur jag och philip växer upp. Hur vi mognar och blir äldre. Jag närmar mig min död för varje sekund. Varje sekund gör ont, för varje sekund saknar jag dig och önskar att jag kunde vara i din famn. Att du kunde skydda mig från den stora världen utanför mitt huvud. Men det kan du inte, och jag vet att du är lika ledsen över det som jag är. Men du kan i alla fall se mig, hoppas jag. Jag hoppas att du sitter på ett moln och ser mig andas, växa upp, mogna, åldras och framförallt hoppas jag att det sitter på molnet och ser mig kämpar. För jag kämpar. Varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år kämpar jag och försöker leva mitt liv för dig.
Jag älskar dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar