Jag känner mig så ensam, som att ingen förstår mig.. Jag skulle ge min högra arm för att vara på en annan plats just nu. Det är som att det är en bubla runt mig, jag kan inte höra vad dom utanför säger, och dom utanför kan inte höra vad jag säger. Hela tiden missförstår vi varandra, klagar på varndra, skriker och klagar igen på varandra.
Det är inte kul, jag säger inte att det bara är alla andra som är felet, jag är inte perfekt, det har jag aldrig varit. Men jag gör det bästa av min sitution. Min pappa dog, och tog en del av mitt hjärta med sig. Han eller jag eller någon annan kan inte göra något åt det, gjort är gjort kommer aldrig mer tillbaka.
Det gör ont, jag hade inte förväntat mig nåt annat, men den här smärtan försvinner allt eftersom, och ersätts med en sådan otrolig saknad.. En saknad som förmodligen inte är sig lik för någon. Jag vet att du inte kommer tillbaka, men ändå så fattar jag inte. Min hjärna fattar inte att det är slut, det är över. Pappa lider inte mer, försök se det så Linda. Men det går inte, för nu har jag ont. Min smärta kan inte på något sätt beskrivas med pappas smärta på slutet, det är två helt olika saker av samma sak.
På ett sätt är du så levande, nästan som någon slags gud, nåt som sägs finnas där, men som inte syns.. Så kanske det är med alla som bor i himlen.
Jag ska uppleva en jul, en resa, resten av mitt liv utan Pappa.. Bara att inte ha någon att säga pappa till är FEL! Alla barn har en pappa och en mamma. Vissa träffar aldrig någon av dom, men att ha levtnästan år och sedan rycks bara pappa ifrån en. Det måste göra ondare, att veta hur det känns att ha en pappa och sen förlora den, det måste vara det värsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar