ett minne

Innan du dog, och när du dog och strax efter du dog, då var jag så fruktansvärt rädd. Jag trodde jag skulle glömma bort hur du såg ut, eller vad du brukade säga, det som gjorde dig till just dig. Idag har jag med mig så mångaoch fina minnen, minnen som jag aldrig kommer glömma. En pappa glömmer man inte. Pappa har format mig till den människan jag är idag.

I fredags så blev vi stoppade av polisen, klara fick blåsa och sånt där, då kom jag att tänka på gång vi skulle till leksand. Du var nog inte speciellt sjuk, jag tror det var till midsommar, det var under midsommar som du var mest levande, eller du såg ut att må bra iaf, på vägen upp blev vi också stoppade av polisen. Pappa fick blåsa eftersom det var han som körde, han orkade inte blåsa så länge man skulle eller nåt sånt. Polisen sa, visa att du är en man. Pappa hörde inte vad polisen sa, det gjorde jag och mamma. Då sa pappa, jag har lung-cancer. Polisen blev lite röd i ansiktet och sa förlåt förlåt. Jag tänkte berätta om det när vi blev stoppade, men jag vågade inte.

Jag var rädd för hur jag skulle tolkas. Självklart ska jag prata om pappa, men det här är en ny situation för mig, jag vet inte hur man gör, det finns inga rätt och fel, men ändå kändes det lite konstigt.

Vi har bakat lussebullar och ska baka ut det sista av pepparkaksdegen nu. Det har inte varit på samma sätt i år. Inte samma gemenskap och värme, utan det har mera varit att jag vill få det gjort så fort som möjligt. Jag är rädd. En vecka efter det att pappa dog så var skolan igång, helgen innan pappas begravning var det regionskval i Stockholm. Början av hösten var hektisk, jag tänkte mycket på pappa, men för det mesta var det bara saknad. Mina dagar var så fyllda med massa annat att jag inte hann vara ledsen. Jag trodde att jag skulle sjunka till botten en annan gång, men det har jag inte. Jag har varit på väg neråt, men alltid med hjälp av vänner har jag aldrig kommit enda ner. Det vill jag inte göra i jul heller. Därför ska jag gå och baka pepparkakor nu!